Kristianstadstiden börjar närma sig ett slut. Eftersom laget förlorade den superviktiga matchen igår så ligger man otroligt pyrt till för att gå vidare på söndag. Chansen finns, men det ska otroligt mycket till för att lyckas. Hela dagen och hela matchen igår hade jag en klump i magen. De flesta trodde att det berodde på matchen. Men nej, det berodde att i det där hemmamålet så stod min sambo och spelade med feber. Hela natten hade han legat med feberfrossa och jag hade suttit bredvid honom halva natten för att dra bort allt svett han höll på att dränkas i och för att lägga kalla handdukar på honom för att svala ned honom med. Och alla vet ju att det är rent utsagt livsfarligt att spela och träna med feber, man kan dö av det. Så där satt jag på sektion A och var livrädd för att se något hända. Såg han bli slöare och slöare. Gillar inte att han hamnat i den sitsen den här säsongen att han känner att han måste spela när han är så pass sjuk. Efter matchen kollapsade han nästan i min famn och kunde med nöd och näppe ta sig till bilen. Jag sa åt honom att spelar han med feber en gång till så hugger jag av pungkulorna på honom så jag är ytterst tveksam till om han kommer göra det igen, haha..

 

När man har sjukstuga på hotellrummet får man äta sånt här, har jag hört.